Blog Feed

Tålamod verkar vara bokvärldens viktigaste egenskap. Det är mer regel än undantag att det tar 1- 1 1/2 år från det att kontraktet skrivs tills boken finns i handeln. Och även om det kan kännas frustrerande så är det egentligen inte så konstigt med tanke på hur mycket det är som ska hinna göras på den tiden.  

På det förlag som jag tillhör (och säkert på andra förlag, men det vet jag ganska lite om) så brukar det hända saker i perioder. Efter antaget manus så tar illustratören över det tyngsta arbetet och gör alla illustrationer. Det tar olika lång tid beroende på hur många illustrationer som ska göras och hur mycket annat arbete som illustratören också ska hinna med. Som författare kan det helt ärligt kännas lite tomt. Man har slitit, ändrat, knåpat och skrivit om hur många gånger som helst och sen blir det bara tyst. Det händer ju massor av saker på illustratörens arbetsbord men för egen del blir det en period av stiltje.  

Men sen får man ett mejl med skisser, eller förslag på uppslag och då är det så härligt att all den där väntan bara är som bortblåst.  

Så är det den här gången också. Det har varit en ganska lång period av väntan men för någon vecka sedan fick jag kontakt med förlagets senaste tillskott, som jobbar som både redaktör och korrekturläsare (en vanlig kombination) och efter några redigeringsrundor fram och tillbaka har jag nu fått beskedet att texten är godkänd och skickad till grafikerna. Så fort illustratören är klar med de sista illustrationerna så sätter grafikerna igång med bokens sättning. (Alltså själva formateringen, hur den färdiga boken ska se ut) Det är hur spännande som helst.  

Med första boken blev det en del vändor fram och tillbaka även under sättningen. Så jag räknar med att det kommer bli likadant den här gången. Det är mycket som ska bli rätt och hamna på rätt plats. Och både förlaget, illustratören och jag ska bli nöjda innan det är klart.  

Men det är kärt besvär. Då spelar det inte längre någon roll om det dragit ut på tiden, och det gör inte ett dugg att man får sitta på sena kvällar (och en del nätter) för att få allt klart. Det är det verkligen värt!  

Insåg att det gått hela 10 månader sedan jag skrev något på bloggen senast. Dels så har det vanliga livet kommit emellan men dels så har även skrivandet (eller kanske snarare allt runtomkring skrivandet) påverkats av allt vad corona innebär. Saker har ställts in, skjutits upp, digitaliserats. På det stora hela är det så mycket som inte blivit som ”det skulle” att det inte funnits mycket att blogga om.  

Men nu är hösten här och det är dags att lyfta blicken och se framåt. Den här tiden på året har alltid varit en bra tid för mig. Jag brukar ofta börja nya spännande utbildningar, vara ute och resa eller plocka upp något nytt intresse. Sommarens lata dagar (nåja) är förbi och har fullt på reserverna med ny energi. Även kreativiteten brukar ”peaka”. Skrivbordet hemma är fullt med lappar, papper och servetter med nedkluddade idéer. Nu gäller det bara att försöka skapa lite ordning och ta fram något slags plan för vad som ska göras först. Det brukar dock lösa sig naturligt, det som känns roligast kommer bli av först och sen får jag se om det blir någon tid över för resten. Och ärligt talat, känns en idé inte ens tillräckligt spännande för att skriva ner så är det förmodligen ingen bra idé…  

Sen borde jag kanske nämna att bok två verkligen är på gång nu. Illustratören (bästa Kelly Sallinen) har hört av sig och meddelat att illustrationerna till Kaninkrisen snart är klara. De är supersnygga och jag kan inte låta bli att dela med mig av några smakprov:  

Det är bland det häftigaste som finns att se en illustratör tolka ens text. Det berikar berättelsen och lyfter den till något mycket större. Ännu är det inte satt något datum för när boken går till tryck. Men jag håller både tummar och tår för att den ska hinna komma till jul. Det vore det perfekta avslutet på ett annars ganska knepigt år. 

Tidpunkt 

När jag precis hade börjat skriva så lärde jag mig mycket om min egen process genom att läsa om andras. Därför tänkte jag dela med mig av hur mig process ser ut just nu och hur den har förändrats genom åren. 

Man skulle kanske kunna tro att ens skrivprocess är något som man upptäcker en gång för alla och sen fortsätter att bygga på resten av livet. Men så har det verkligen inte varit för mig. Det finns garanterat undantag, men för mig har processen förändrats radikalt från år till år. Inte bara genom att jag lär mig vad som fungerar för mig, utan genom att jag lär mig att det som fungerar nu inte är detsamma som fungerar imorgon. Det övriga livet genomsyrar allt och kräver anpassningar.  

Varför behöver man ens ”hitta sin process”? Räcker det inte med att man skriver? – Jo, det gör det på sätt och vis. Men en av de saker som har haft stört inverkan på mitt skrivande är just att lära känna min egen process. Det spelar mindre roll när skrivandet rullar på. Men det är helt avgörande de gånger det inte gör det. Det är så oerhört lätt att köra fast men genom att veta var jag ska ”felsöka” så kan jag hitta lösningar till nästan alla svårigheter som skrivandet för med sig.

När jag gick min första skrivkurs jobbade jag stenhårt på att hitta och analysera min process. Det första jag experimenterade med var när. Efter att ha provat olika alternativ kom jag fram till att jag trivdes bäst med att skriva det första jag gjorde på morgonen. När hjärnan ännu var ren och oförstörd av intryck. Texten kom lättare och blev i de flesta fall även ”bättre”. Det gick ganska bra att ställa klockan någon timme tidigare och knata ut till skrivbordet. Det var inte alltid roligt men det var genomförbart.

 Sen fick jag barn. 

Nu för tiden är det så att de få fantastiska små tillfällen då jag faktiskt kan få sovmorgon, kommer prioriteras framför allt skrivande i världen. Kroppen (och själen) är helt enkelt för trött för att vara kreativ i vilket fall som helst. Det har resulterat i något som aldrig någonsin hade varit möjligt tidigare: Jag skriver nu på sena kvällar, efter att resten av familjen gått och lagt sig. Och fastän det har fungerat i flera månader så har jag fortfarande svårt att tro på det själv. Det har alltid varit så oerhört svårt för mig att skriva på kvällarna över huvud taget och ännu mindre sent på kvällarna. Men nöden har, som det heter, ingen lag så det gäller att ta vara på de få tillfällen som finns. 

Nästa del kommer handla om hur jag skriver. 

Om du skriver själv får du gärna lämna en kommentar om när på dygnet du tycker att det är lättast/bäst att skriva!

Vi har just kommit hem från bokmässan. Jag har varit där som besökare massor av gånger men den här gången var första gången som författare. Det var långa köer till utställarkassan så jag var försenad redan när jag kom in genom säkerhetskontrollen. Jag skulle stå mellan 9-12 och kom inrusande i montern fem över. Det var bara det att min bok kommit direkt från tryckeriet till mässa. Första gången jag fick se min bok i verkligheten var i exakt samma sekund som jag skulle vara redo att marknadsföra mig själv och boken för världen. I en helt surrealistisk stressdimma slängde jag mig över den och bläddrade frenetiskt mellan sidorna. Känslan var helt otrolig. Lika delar eufori och ren skräck. Men allt såg bra ut! I flera veckor har jag haft mardrömmar om att boken inte skulle hinna tryckas, att den skulle kommit bort i posten eller att det skulle vara något fel på den. I boken är det flera illustrationer som sträcker sig över hela uppslag och jag hade knäppa tvångstankar om att dessa skulle hamna i otakt och bli tryckta på olika uppslag. Det hade varit ren katastrof och boken hade varit oläslig. Intellektuellt visste jag att förlaget kan allt sådant utan och innan och att det inte fanns något skäl till oron. Men säg det till mina kris- och katastroftankar. Detta ska tydligen vara helt normalt dock. En vän till mig berättade att hon oroade sig för att hennes bok skulle lukta illa. Så det är tydligen obligatoriskt att bli lite knäpp av all väntan. 

Den här gången hade jag packat ner hela familjen. I vanliga fall är det en ganska dålig idé att ta med sina barn (eller någon annans heller för den delen) till mässan. Är barnen dessutom 3 år respektive 4 månader och behöver ständig omsorg och stimulans är det en fruktansvärt dålig idé. Vi hade aldrig någonsin fått för oss att ens försöka ta med dem om det inte varit så att den yngste ammar. Jag fattar fortfarande inte vad som hände. Men på något sätt har vi alla tagit oss igenom mässan med livet i behåll. Och med en helt ny bok i resväskan. 

Skriv gärna en kommentar om hur var det för dig när du såg din bok första gången? Och om denna dagen ännu inte kommit: Hur tror du att det kommer vara/kännas? 

Min resa som författare tog sina första stapplande steg i början av 2019. Jag kommer aldrig glömma känslan när jag öppnade det där mejlet och läste att förlaget gillade och ville ge ut Neo bäst på tv-spel. 

Mitt manus skulle bli en bok! 

Äntligen skulle alla år av hårt arbete ge utdelning. Glädjen och lättnaden var otrolig. Men det var även läskigt som fasen. Helt plötsligt kunde jag inte längre skjuta upp alla dessa saker som jag skulle göra när första manuset blev antaget. För väntan har faktiskt sina fördelar. Det är riktigt trevligt att sitta tillsammans med sina skrivarkompisar och vara lagom bitter över hur svårt det är att bli antagen. Måla upp drömmar och spåna på nya bokidéer. Det är en mycket lugnare aktivitet för själen än att slängas ut i förlagsvärlden (även om det är det man drömt om och jobbat för under många år) och hoppas att just min bok ska höras genom bruset. Jag vill ju inte bara bli utgiven, jag vill ju bli LÄST! Att mina berättelser ska bli lästa (och kanske till och med uppskattade) av barn över hela landet. Att de ska bli roade, stimulerade och motiverade att fortsätta läsa. Läsande barn ger tänkande barn. Det verkar forskningen vara helt överens om. Det är ju det som är drömmen. Och det är nu det börjar. 

För egentligen började mitt skrivande liv många år tidigare. 2012 gick jag min första skrivarkurs, Att skriva barnlitteratur, vid Linnéuniversitetet. Det är något av det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv. Mer om hur det är att gå skrivkurs kan du läsa om här. 

Sedan dess har det blivit flera kurser och det kommer säkert bli ännu fler i framtiden. 

När jag skriver detta befinner jag mig i ingenmanslandet mellan att ha godkänt förlagets sista versionen av inlagan och innan den färdiga boken kommer från tryckeriet. Det är fortfarande overkligt. Det kommer det nog vara ända tills jag håller boken i handen. Så vad gör man då för att hålla känslorna i schack under tiden? Jag tog tag i nästa punkt på att göra– listan: Att starta en blogg för att dela med mig av författarskapets fasor och glädjeämnen. På resan att försöka förverkliga drömmen. Jag vill dela med mig av det jag har lärt mig på vägen. Bra boktips på både barnböcker och skrivböcker och kanske även en och annan skrivutmaning. 

Tanken är även att inspirera andra skrivande personer att förverkliga sina drömmar. Det kan inte finnas för många bra barnböcker.   

Så hjärtligt välkommen till den här bloggen!

Nu kör vi!