Nästa projekt

Just nu skriver jag på något annat än uppföljaren till den första boken. Det kommer bli fler delar av den också men det var ett annat projekt som krävde uppmärksamhet först. Den här gången ska det bli en kapitelbok för 9-12 åringar. Det som gör det annorlunda är att det är ett realistiskt manus utan magiska inslag. Nu var ju visserligen Neo det också, men det jag egentligen anser att jag skriver är äventyrsberättelser med magiska inslag. Men nu är jag som sagt i full gång med skrivandet och hoppas ha ett råmanus klart i slutet av nästa vecka. Mer än så tänker jag inte avslöja just nu. 

En trevlig bonus när jag skriver är alla dessa nya idéer som ploppar upp i huvudet. Jag har en egen mapp till dessa så att jag kan skriva ner dem innan de försvinner. Tyvärr innebär det också att jag hela tiden blir frestad att börja skriva på någon av de nya idéerna istället för att slutföra det första. För det tar jättemycket tid och ork för att slutföra ett manus, mer än vad jag förstod från början. Men istället för att bli nedslagen av det så påminner jag mig om att jag utan tvekan tycker att det är roligast att skriva i början och slutat av projekt. I början när jag gör synopsis och allting fortfarande är öppet och möjligt, och i slutet när jag har skrivit mig till ett helt råmanus utan massiva luckor och brister. Det är då som jag på allvar kan börja få en känsla för vad det är jag har skrivit. 

Sist jag var i slutfasen hände det så otroligt mycket med manuset. Man skulle kunna tro att jag syftar till Neo-manuset, men det gör jag inte, jag har ett annat projekt som jag lyckades skriva nästan helt klart innan familjens senaste tillskott tittade ut, men som nu ligger och väntar på att jag ska plocka upp det och skriva klart det. Men där och då hände något med min skrivprocess och jag fick massor av ny energi att lägga ner i det. För det där eviga tragglandet i mitten, när jag vet vart jag är på väg men scenerna ”bara” ska ner på pappar och alla dessa små luckor ska täppas igen, det är mest sådant jag bara behöver ta mig igenom. De ger inga kickar alls. Men det är så otroligt värt det i slutändan. Nu kom jag in lite på min skrivprocess och med lite tur kommer det ett inlägg till om det i nästa vecka. Men nu ska jag först ta och överleva mitt livs första releasefest. Hoppas att vi ses där!  

Varför barnböcker?

När jag berättar för folk att jag skriver barn- och ungdomslitteratur så får jag ganska ofta frågan: Skriver du för vuxna också? 

Det gör jag inte. Har inget intresse av att göra det heller. Inte nu i alla fall. Anledningarna är flera och jag skulle snarare vilja svara med frågan: Varför inte? 

Friheten när man skriver barnböcker är enorm och det man skriver riktar sig till den del av mänskligheten som fortfarande tror att allt är möjligt. Barn är bland det häftigaste som finns och de är ännu inte nedkladdade med bitterhet, begränsningar och fördomar. Dessutom är det vansinnigt roligt att få använda sin fantasi och ju mer jag skriver ju roligare blir det. 

Är det lättare att skriva för barn? Ibland springer man även på folk som tror/tycker att det borde vara lättare att skriva för barn. De får gärna ha den åsikten men jag skulle vilja påstå att de inte riktigt vet vad de pratar om. Det finns så många saker man måste tänka på när man skriver för barn: Vem är läsaren? Är det barnet själv eller är det tänkt som en högläsningsbok? Kan barn identifiera sig med det jag skriver även fast jag är 30 år äldre än dem? Hur är det lagom spännande utan att vara för skrämmande? Är mitt språk fortfarande aktuellt eller börjar jag låta gammal? Är språket lagom utmanande utan att bli svårläst? O.s.v. O.s.v.    

Däremot kan det gå fortare att skriva ett barnboksmanus. Det säger sig självt att ett bilderboksmanus på 28 sidor går fortare att skriva än en vuxenroman på 328 sidor. Men var och en av de 28 sidorna har garanterat tagit längre tid än en av sidorna i 328 sidors manuset. Anledningarna till att det tar så lång tid i förhållande till mängden text är flera, men dels så måste man berätta en hel historia på så oerhört få ord och sidor. Det kräver att varje mening vägs med guldvåg. Och sen är det enorm konkurrens för att få barnboksmanus utgivna. Det är det när det gäller vuxenböcker också såklart. Men där minskas trycket åtminstone av alla dessa drömmare som aldrig orkar skriva färdigt ett långt manus. Ett barnboksmanus hinner nästan alla skriva klart och det innebär att väldigt många gör det. Det i sig behöver inte vara något negativt, men då gäller det ännu mer att man försöker skriva det bästa man kan så att ens manus förhoppningsvis sticker ut i mängden. 

Så vad är det då för typ av barnböcker jag skriver? Det snabba svaret är att det varierar: Bilderböcker, börja läsa-böcker och kapitelböcker för 9-12 åringar. Ofta med mer eller mindre magiska inslag. Men på det stora hela så är den gemensamma nämnaren att jag skriver just för barn. Och jag gör det som en hyllning till livet. För magin som trots allt finns omkring oss. Och för att dela med mig av positivitet, hopp och glädje. Det kan aldrig finnas för mycket av den varan. 

Varför skriver du? Lämna gärna en kommentar om vilka du skriver för och varför!